”Patrick gjorde det” – vad visar bevisningen?

ANALYS · FALL 001

Teorin har blivit en av de mest uppmärksammade alternativa förklaringarna till vad som hände i familjen Clancys hem den 24 januari 2023: att Lindsay Clancy inte dödade sina barn – utan att hennes make Patrick Clancy gjorde det.

På sociala medier pekar anhängare av teorin bland annat på tidslinjen, Lindsays skador, hennes låga kroppstemperatur och frågor kring Patricks rörelser under kvällen.

Men en teori är inte bevisning.

Patrick Clancys rörelser under den kritiska tidsperioden går till stora delar att följa genom övervakningsmaterial och annan bevisning som presenterats i fallet. Samtidigt finns det frågor som inte går att besvara enbart genom en tidslinje.

Krim under lupp har därför gått igenom teorin på samma sätt som övriga påståenden i fallet: Vad är bekräftat? Vad är antaganden? Och finns det någon bevisning som faktiskt pekar mot Patrick?

TEORIN

”Patrick gjorde det” är egentligen inte en enda teori.

Under rättegången mot Lindsay Clancy har flera alternativa förklaringar vuxit fram på sociala medier. De sträcker sig från frågor om enskilda delar av polisens utredning till direkta anklagelser om att Patrick Clancy själv skulle ha dödat barnen och därefter arrangerat händelseförloppet för att få Lindsay att framstå som gärningspersonen.

I vissa versioner ska Patrick ha drogat Lindsay eller gett henne krossade läkemedel. I andra ifrågasätts den digitala tidslinjen och data från Lindsays Apple Watch. DNA-spår på träningsbanden, hennes kroppstemperatur, skadorna efter fallet från fönstret och Patricks egna uppgifter om vad som hände när han kom hem har också blivit delar av teorin.

Bakom flera av påståendena finns detaljer som faktiskt behandlades under rättegången. Men på sociala medier har obesvarade frågor, verkliga bevisuppgifter och rena spekulationer ofta vävts samman till en och samma berättelse.

Det är därför viktigt att skilja mellan två frågor: Finns det delar av utredningen som förtjänar att ifrågasättas – och finns det bevis för att Patrick Clancy dödade sina barn?

Det är inte samma fråga.

VAD VISAR BEVISNINGEN?

För att teorin om Patrick ska vara möjlig måste den först passa ihop med den tidslinje som går att belägga genom oberoende bevisning.
Under den kritiska perioden lämnade Patrick hemmet för att köpa läkemedel på CVS och hämta mat från restaurangen ThreeV. Hans rörelser dokumenterades inte enbart genom hans egen berättelse, utan också genom bland annat övervakningsfilm, kvitton och telefonuppgifter.
Det betyder inte att varje minut av kvällen är fastställd. Men det innebär att varje alternativ teori måste kunna förklara de datapunkter som faktiskt går att verifiera.

PATRICKS RÖRELSER DEN 24 JANUARI

En central del av teorin är frågan om Patrick faktiskt befann sig där han uppgav under den tid då barnen dödades. Här finns flera datapunkter som inte enbart bygger på hans egen berättelse.

Patrick lämnade hemmet för att köpa Pedia-Lax på CVS och därefter hämta familjens beställda mat på restaurangen ThreeV. Under rättegången presenterades bland annat övervakningsfilm från CVS, butikens kvitto och uppgifter om telefonsamtal mellan Patrick och Lindsay.

Vid omkring 17.33 ringde Patrick Lindsay från CVS för att kontrollera att han hade hittat rätt läkemedel. Hon svarade inte på det första samtalet, men ringde tillbaka ungefär en minut senare. Patrick beskrev samtalet som mycket kort. Enligt honom lät Lindsay tyst och upptagen, men hon kunde svara på hans fråga om läkemedlet och verkade förstå vad han sade.

Klockan 17.37 genomfördes köpet på CVS. Därefter fortsatte Patrick till ThreeV för att hämta maten. I den tidslinje som presenterades under rättegången placerades upphämtningen omkring 17.54 och hans återkomst till hemmet omkring 18.09.

TIDSLINJE · 24 JANUARI 2023

17.15
Lindsay skickar Patrick ett sms om Pedia-Lax.

Mellan 17.15 och 17.32
Patrick lämnar hemmet. Den exakta tidpunkten är inte fastställd i den bevisning vi granskat.

17.24 ? OKLART
Ett arbetsrelaterat mejl skickas från Patricks konto. Under rättegången kunde Patrick inte säga om mejlet skickades från hans Surface Pro eller från hans iPhone. Mejlet fastställer därför inte var han befann sig när det skickades.

17.32.32
Övervakningsfilm visar Patrick gå in på CVS.

ca 17.33–17.34
Patrick ringer Lindsay utan svar. Kort därefter rings ett cirka 14 sekunder långt samtal tillbaka till honom.

17.37.08
Patrick lämnar CVS.

17.54.14
Patrick går in på ThreeV.

17.55.01
Patrick betalar för maten och lämnar restaurangen.

ca 18.09
Patrick är tillbaka vid hemmet och ringer Lindsay utan att få svar.

DET OKLARA TIDSGLAPPET

En detalj i tidslinjen kräver särskild uppmärksamhet.

I flera sammanfattningar av händelseförloppet anges omkring 17.15 som tidpunkten då Patrick lämnade hemmet. Men under rättegången kunde Patrick själv inte säga om han redan hade lämnat huset när Lindsay skickade sms:et om Pedia-Lax klockan 17.15.

Åklagaren tog också upp tidsintervallet under förhöret. Patrick uppskattade bilresan mellan hemmet och CVS till omkring tre minuter. Övervakningsfilmen visar honom gå in i butiken först klockan 17.32.32. På frågan om när han kom till CVS parkering svarade Patrick att han inte visste.

Det innebär att den exakta tidpunkten då Patrick lämnade hemmet inte kan fastställas utifrån dessa uppgifter. Det finns därför ett faktiskt glapp i den verifierbara tidslinjen – men glappet visar inte i sig var Patrick befann sig under perioden eller vad han gjorde.

VAD VISAR LINDSAYS TELEFON?

Den digitala bevisningen ger en mer detaljerad bild av vad som hände under minuterna efter att Patrick lämnade hemmet. Under rättegången gick digitalforensikern Ian Whiffin igenom data som hade extraherats från Lindsays iPhone och den Apple Watch som var kopplad till telefonen.

Klockan 17.13.16 låstes Lindsays iPhone upp. Safari användes för att söka efter Pedia-Lax och därefter öppnades meddelandeappen. Klockan 17.15 skickades sms:et till Patrick om läkemedlet. Telefonen låstes igen klockan 17.15.12 och enligt Whiffins analys låstes den inte upp igen.

Det betyder däremot inte att telefonen var helt inaktiv.

Klockan 17.23.52 registrerades den sista hjärtfrekvensen från Lindsays Apple Watch: 57 slag per minut. Därefter finns inga ytterligare registrerade hjärtfrekvenser från klockan. Whiffin uppgav att en sådan registrering kan upphöra av flera orsaker, exempelvis om klockan tas av, stängs av eller om batteriet tar slut. Datan visar därför när den sista hjärtfrekvensen registrerades – men inte varför registreringen upphörde.

Omkring tio minuter senare registrerade Lindsays iPhone rörelse. Klockan 17.33.34 registrerade telefonen att en trappa hade bestigits. En andra trappförflyttning registrerades omkring 17.38.33. Whiffin förklarade att dessa registreringar kom från iPhonen, inte från Apple Watch.

Mellan de två registreringarna ringde Patrick till Lindsays telefon. Det första samtalet besvarades inte. Ungefär en minut senare, omkring 17.34, ringdes Patrick tillbaka från Lindsays telefon. Samtalet varade i cirka 14 sekunder.

Att telefonen inte hade låsts upp sedan 17.15 motsäger inte samtalet. Whiffin förklarade att en iPhone kan ringa tillbaka ett missat samtal direkt från notisen på låsskärmen utan att enheten först låses upp.

Den digitala bevisningen visar alltså aktivitet från Lindsays iPhone samtidigt som övervakningsfilm placerar Patrick på CVS. Men telefondata kan i sig visa vad enheten gjorde – inte med säkerhet vem som höll den.

VEM ANVÄNDE TELEFONEN?

Den digitalforensiska analysen kan visa att Lindsays iPhone användes och förflyttades. Den kan däremot inte identifiera personen som höll telefonen. För att bedöma vem som använde den måste telefondata därför vägas samman med annan bevisning.

Den mest betydelsefulla datapunkten är samtalet omkring 17.34. Patrick befann sig då vid CVS. Efter att hans första samtal till Lindsays telefon inte besvarats ringdes han tillbaka från hennes telefon ungefär en minut senare. Samtalet varade i cirka 14 sekunder.

Patrick vittnade att han pratade med Lindsay. Han hade ringt för att kontrollera att han hade hittat rätt variant av Pedia-Lax och uppgav att Lindsay svarade att den var okej. Enligt Patrick lät hon tyst och upptagen, men hon svarade på frågan och verkade förstå vad han sade.

Samtidigt registrerade Lindsays iPhone fysisk förflyttning. Omkring 17.33.34 hade telefonen registrerat en bestigen trappa. Omkring 17.38.33 registrerades ytterligare en. Den första registreringen inträffade alltså medan Patrick befann sig på CVS och i nära anslutning till telefonsamtalen.

Ingen av dessa uppgifter bevisar ensam att Lindsay höll telefonen. Tillsammans innebär de däremot att en alternativ förklaring måste kunna förklara både telefonens förflyttning och samtalet från hennes telefon under en period då Patrick genom övervakningsfilm kan placeras på CVS.

DNA:T PÅ TRÄNINGSBANDEN

En av de uppgifter som ofta används som stöd för teorin om Patrick gäller DNA som hittades på träningsbanden i källaren. Påståendet förekommer ibland i förenklad form: Patricks DNA fanns på ett av banden medan Lindsays inte gjorde det.

Men DNA-resultaten är betydligt mer komplicerade än så.

Under rättegången presenterades DNA-analyser från tre träningsband – ett gult, ett svart och ett blått. Prover hade tagits från olika delar av banden och resultaten varierade mellan proverna.

DNA-analytikern Katarina Stashyn förklarade dessutom att familjerelationen mellan de personer som jämfördes gjorde flera av blandprofilerna svårare att tolka. Föräldrar och barn, liksom syskon, delar stora delar av sitt DNA. Det kan påverka både bedömningen av hur många personer som bidragit till en DNA-blandning och de statistiska beräkningarna för möjliga bidragsgivare.

Det är därför inte möjligt att läsa resultaten som en enkel lista över vilka familjemedlemmars DNA som ”fanns” eller ”inte fanns” på banden.

VAD VISADE DE TRE BANDEN?

DET GULA BANDET

Det gula träningsbandet återfanns med Dawson. På bandets ändar gav DNA-analysen mycket starkt statistiskt stöd för Dawson som bidragsgivare. När profilen modellerades med två bidragsgivare var den minst 1,7 nonillion gånger mer sannolik om den kom från Dawson och en okänd person än från två okända, obesläktade personer. Patrick, Lindsay, Cora och Callan exkluderades från denna profil.

På mitten av samma gula band såg resultatet annorlunda ut. DNA-profilen bedömdes vara en blandning från två personer och innehålla manligt DNA. När familjemedlemmarna jämfördes var för sig gav analysen statistiskt stöd för Dawson, Callan och Patrick.

För Dawson var likelihood ratio minst 1,5 nonillion, för Patrick minst 1,4 miljarder och för Callan minst 3,6 miljoner. Cora och Lindsay exkluderades från denna profil.

Men det betyder inte att DNA från Dawson, Callan och Patrick samtidigt fanns på bandet. Profilen bedömdes komma från två personer, trots att tre familjemedlemmar fick statistiskt stöd för inkludering.

Stashyn förklarade att släktskapet mellan familjemedlemmarna påverkade resultatet. Om Dawson antogs vara en av de två bidragsgivarna kunde Callan och Patrick inte samtidigt ingå i blandningen.

DET SVARTA BANDET

Även det svarta träningsbandet gav komplicerade DNA-resultat.

Provet från bandets ändar innehöll en blandning med manligt DNA, men profilen bedömdes vara för komplex för att användas för jämförelse. Det fanns indikationer på minst fem möjliga bidragsgivare och släktskapet mellan de potentiella bidragsgivarna gjorde tolkningen ytterligare komplicerad.

På mitten av det svarta bandet bedömdes DNA-profilen däremot vara en blandning från tre personer och innehålla manligt DNA.

När familjemedlemmarna jämfördes individuellt gav analysen statistiskt stöd för Dawson, Cora, Callan och Patrick samt begränsat stöd för Lindsay. För Patrick var likelihood ratio minst 220 000. För Lindsay var den minst 11, vilket laboratoriet beskrev som begränsat stöd för inkludering.

Men återigen uppstod samma problem: profilen bedömdes komma från tre personer, medan fem familjemedlemmar fick individuellt statistiskt stöd för inkludering.

Stashyn betonade att varje likelihood ratio hade beräknats separat och inte innebar att samtliga personer samtidigt fanns i DNA-blandningen. Hon förklarade också att släktskapet mellan familjemedlemmarna påverkade resultatet.

DET BLÅ BANDET

Det tredje träningsbandet var blått.

På bandets ändar bedömdes DNA-profilen vara en blandning från tre personer. Samtliga fem familjemedlemmar – Dawson, Cora, Callan, Lindsay och Patrick – hade individuella likelihood ratios som gav stöd för inkludering i profilen.

På mitten av det blå bandet bedömdes DNA-profilen också vara en blandning från tre personer. Där identifierades Callan som en major contributor.

Resultatet från det blå bandet illustrerar därför särskilt tydligt varför ett statistiskt stöd för inkludering inte automatiskt kan översättas till påståendet att en viss persons DNA med säkerhet har identifierats på föremålet.

VAD BEVISAR DNA:T?

DNA-resultaten ger alltså inte den enkla bild som ibland presenteras i diskussioner om fallet.

Det stämmer att Patrick fick statistiskt stöd som möjlig bidragsgivare i flera av analyserna. Det mest uppmärksammade resultatet gäller mitten av det gula bandet, där likelihood ratio för Patrick var minst 1,4 miljarder samtidigt som Lindsay exkluderades från just den DNA-profilen.

Men samma prov gav ännu starkare statistiskt stöd för Dawson, och analysen visade samtidigt varför resultaten inte kan läsas som en enkel lista över personer vars DNA fanns på bandet. Profilen bedömdes komma från två personer, medan tre familjemedlemmar fick stöd för inkludering när de jämfördes individuellt.

På det svarta bandet fick Patrick också statistiskt stöd, men där fick även flera andra familjemedlemmar stöd. På det blå bandets ändar fick samtliga fem familjemedlemmar individuellt stöd för inkludering, trots att profilen bedömdes komma från tre personer.

Det finns dessutom en annan begränsning som är avgörande när DNA-resultaten används för att bedöma teorin om Patrick.

DNA-analysen kan inte fastställa när DNA avsattes på träningsbanden eller under vilka omständigheter det hamnade där.

Träningsbanden var föremål som fanns i familjens hem. Ett DNA-resultat som ger stöd för att en familjemedlem kan ha bidragit till en profil är därför inte i sig bevis för att personen hanterade bandet i samband med barnens död.

Barnens DNA måste också förstås i sitt sammanhang. Det gula bandet återfanns med Dawson, och på det blå bandets mitt identifierades Callan som en major contributor. Att DNA från ett barn återfinns på ett band som förekommer i samband med barnet är därför något helt annat än att använda DNA-resultatet för att identifiera vem som använde bandet.

DNA-bevisningen visar alltså att Patrick inte kan avfärdas som möjlig bidragsgivare till vissa av DNA-profilerna. Men den fastställer inte att han hanterade något av träningsbanden under brottet, och den visar inte att Patrick dödade barnen.

TABLETTERNA – VAD VET VI EGENTLIGEN?

DE KROSSADE TABLETTERNA

Efter barnens död försökte Lindsay ta sitt eget liv. En del av självmordsförsöket bestod enligt hennes senare uppgifter av en överdos av läkemedel. I sovrummet fanns också en kopp – beskriven under rättegången som en wine tumbler – med vitt eller pulverliknande innehåll.

Att tabletterna hade krossats blev senare en detalj i åklagarsidans resonemang om Lindsays agerande. Men exakt vad som kunde fastställas om tabletterna och pulvret är mer komplicerat.

När rättspsykiatern Gregory Saathoff intervjuade Lindsay beskrev hon att hon hade tagit en överdos, men hon gav honom ingen detaljerad beskrivning av hur överdosen hade gått till. Hon berättade inte för honom att hon hade krossat tabletter.

Saathoff uppgav att han först fick informationen om de krossade tabletterna efter att han intervjuat Patrick. Enligt Saathoff berättade Patrick att han hade sett en kopp på nattduksbordet med vad han uppfattade som pulver eller krossad medicin kvar i den. Lindsay hade samtidigt uppgett att hon använde samma kopp med lemonad när hon tog överdosen.

Under rättegången framkom också att polisen inte kände till uppgiften om de krossade tabletterna när den första genomsökningen av huset genomfördes. Polisen visste att Lindsay hade ordinerats psykiatriska läkemedel och receptbelagda läkemedel omfattades av husrannsakan, men utredarna hade då inte fått information om att hon skulle ha krossat och tagit tabletter den kvällen.

Det är betydelsefullt eftersom vissa frågor om läkemedlen därför uppstod först senare i utredningen.

VAD HÄNDE MED LÄKEMEDLEN?

Polisens husrannsakan omfattade receptbelagda läkemedel. Utredarna visste genom Patrick att Lindsay hade ordinerats psykiatriska läkemedel, men när huset genomsöktes visste de ännu inte att hon skulle ha krossat och tagit tabletter den kvällen.

Läkemedel hittades och togs om hand i huset, bland annat i köket. Men allt material i sovrummet verkar inte ha uppmärksammats vid den första genomsökningen. En polis som deltog i sökandet av sovrummet vittnade att han inte mindes att han hade tittat i nattduksbordets låda.

Efter att polisens genomsökning hade avslutats gick Kevin Reddington tillsammans med Patrick tillbaka till sovrummet. I nattduksbordets låda fanns flera tomma läkemedelsförpackningar som polisen inte hade tagit i beslag. Under Patricks vittnesmål identifierades bland annat trazodon, quetiapin, lorazepam, lamotrigin och mirtazapin. Även Lindsays Apple Watch låg i lådan.

Dessa flaskor ska skiljas från en annan grupp läkemedelsförpackningar som Patrick senare själv lämnade till polisen. De hade enligt honom legat i mittkonsolen i hans bil och avsåg avslutade ordinationer.

Under rättegången frågade åklagaren varför flaskorna från nattduksbordet hade hamnat hos Reddington istället för hos polisen. Utredaren Joshua McKelligan uppgav att Patrick inte hade förklarat varför och att Patrick själv inte hade försökt lämna dessa flaskor till delstatspolisen.

ÅKLAGARSIDANS TOLKNING

För åklagarsidan var läkemedelsbevisningen relevant på två sätt: dels för frågan om vilka läkemedel Lindsay faktiskt använde tiden före den 24 januari, dels för bedömningen av hennes agerande i samband med självmordsförsöket.

Åklagarsidan ifrågasatte bilden av att Lindsay samtidigt stod på ett stort antal olika psykiatriska läkemedel. Under förhöret med Patrick framhöll åklagaren att flera av de läkemedelsförpackningar som senare lämnades till polisen avsåg äldre ordinationer som hade avslutats när hennes behandling ändrades. Patrick höll med om att dessa flaskor därför inte gav en rättvisande bild av vilka läkemedel hon faktiskt tog vid tidpunkten för händelsen.

De krossade tabletterna fick en annan betydelse i förhöret med åklagarsidans rättspsykiatriska expert Gregory Saathoff. Lindsay hade berättat för honom att hon tagit en överdos, men inte närmare beskrivit hur den genomfördes. Saathoff uppgav att han först efter sitt samtal med Patrick fick information om att tabletterna skulle ha krossats. Patrick hade berättat om pulver i en kopp på nattduksbordet, något Saathoff därefter också tyckte sig kunna se på fotografier från sovrummet.

Saathoff kopplade detta till Lindsays uppgift om att hon hade använt lemonad när hon tog överdosen. Enligt honom hade Lindsay sagt att lemonaden redan fanns i koppen från kvällen innan, medan Patrick uppgav att han inte trodde att de hade lemonad hemma och att det inte var något de typiskt brukade ha. Saathoff menade samtidigt att en söt dryck skulle kunna göra det lättare att få i sig bittra, krossade läkemedel.

För Saathoff passade detta in i vad han beskrev som sekventiellt beslutsfattande: en serie handlingar som enligt honom krävde olika beslut och praktiska steg. Åklagarsidan använde därför uppgifterna om överdosen och de krossade tabletterna som en del av sitt argument för att Lindsays agerande var mer organiserat och målinriktat än vad försvarets beskrivning av hennes psykiska tillstånd gjorde gällande.

FÖRSVARETS INVÄNDNING

Försvaret ifrågasatte inte bara hur tabletterna hade hanterats av polisen utan också hur säkert det egentligen var fastställt att pulvret i koppen bestod av krossade läkemedel.

Under korsförhöret av Saathoff frågade Reddington om resterna i koppen hade analyserats av något laboratorium. Saathoff svarade att han inte kände till någon sådan analys. På frågan hur han då visste att pulvret faktiskt bestod av läkemedel svarade han att uppgiften kom från Patricks observation.

Reddington frågade också om någon tablettkross hade hittats i sovrummet. Saathoff kände inte till någon sådan. Han kände inte heller till någon undersökning som hade fastställt vad pulvret bestod av eller några andra pulverrester på nattduksbordet.

Försvaret lyfte dessutom fram de tomma läkemedelsförpackningarna som senare hittades i nattduksbordets låda och ifrågasatte varför dessa inte hade tagits om hand vid polisens första genomsökning, trots att husrannsakan omfattade receptbelagda läkemedel. Saathoff uppgav att han inte visste hur förpackningarna hade hamnat i lådan.

VAD KAN FASTSTÄLLAS?

Det finns stöd för att Lindsay uppgav att hon hade tagit en överdos och att fotografier visade ett pulverliknande material i en kopp i sovrummet. Patrick uppgav att han hade sett vad han uppfattade som krossad medicin i koppen.

Men i den bevisning vi har granskat har vi inte hittat någon laboratorieanalys som fastställer att pulvret i koppen faktiskt bestod av läkemedel. Saathoff uppgav under korsförhöret att han inte kände till någon sådan analys och att uppgiften om att pulvret var läkemedel kom från Patricks observation.

Vi har inte heller hittat stöd för att en tablettkross återfanns i sovrummet. Samtidigt är frånvaron av en tablettkross inte bevis för att tabletter inte kan ha krossats på något annat sätt. Saathoff påpekade själv att det är möjligt att krossa tabletter utan särskild utrustning, även om han beskrev det som arbetskrävande.

Det finns också en tydlig fråga kring hur läkemedelsbevisningen säkrades. Receptbelagda läkemedel omfattades av husrannsakan, men flera tomma läkemedelsförpackningar låg kvar i nattduksbordet efter polisens genomsökning. De upptäcktes senare när Patrick och Kevin Reddington återvände till sovrummet. Under Patricks vittnesmål behandlade försvaret dessa som förpackningar efter läkemedel Lindsay hade tagit i samband med överdosen.

Det finns därför skäl att ifrågasätta hur fullständig den första genomsökningen av läkemedlen var. Men en brist eller oklarhet i utredningen är inte i sig bevis för en alternativ händelsekedja.

I den bevisning vi hittills har granskat har vi inte funnit stöd för att Patrick krossade tabletterna, manipulerade Lindsays läkemedel eller i hemlighet gav henne läkemedel. Vem som krossade eventuella tabletter kan inte fastställas genom det pulverliknande materialet i koppen.

VAD VISADE TOXIKOLOGIN?

Toxikologiska analyser bekräftade att Lindsay hade flera läkemedel i kroppen. Bland annat påvisades lamotrigin, mirtazapin, quetiapin och trazodon samt diazepam, lorazepam och flera metaboliter av diazepam.

Vid NMS Labs uppmättes lamotrigin till 6,1 µg/ml, mirtazapin till 200 ng/ml, quetiapin till 1 800 ng/ml och trazodon till 0,44 µg/ml.

Toxikologen bedömde lamotrigin, mirtazapin och trazodon som förenliga med terapeutiska nivåer. Quetiapin var förhöjt, men inte på en nivå som han bedömde som nödvändigtvis toxisk eller dödlig. Diazepam låg under vad som normalt förväntas vid terapeutisk dos, medan lorazepam kunde ligga inom terapeutiskt intervall eller något under beroende på dos.

Flera benzodiazepiner påvisades också, men det betyder inte nödvändigtvis att Lindsay hade tagit motsvarande antal olika läkemedel. Nordiazepam, oxazepam och temazepam kan vara metaboliter av diazepam.

Lindsay uppgav senare att hon hade tagit en överdos. Toxikologin bekräftar att hon hade fått i sig läkemedel – men de uppmätta koncentrationerna fastställer inte i sig att hon hade fått i sig en överdos.

Det betyder inte heller att toxikologin kan användas för att avgöra exakt vilken effekt kombinationen hade på Lindsay. Toxikologen betonade att koncentrationerna inte kan tolkas isolerat från övriga omständigheter och att siffrorna ensamma inte berättar hela historien.

Toxikologin ger därför inte stöd för att dra slutsatsen att en stor eller dödlig läkemedelsöverdos har fastställts genom blodproverna. Den visar vilka läkemedel som påvisades och deras uppmätta koncentrationer – men inte när eller på vilket sätt Lindsay fick i sig dem.

[Rättegångsdag 7]

FINNS DET STÖD FÖR ATT PATRICK GAV HENNE LÄKEMEDLEN?

Teorin att Patrick skulle ha drogat Lindsay eller på annat sätt gett henne läkemedel bygger till stor del på omständigheterna kring de krossade tabletterna, de läkemedelsförpackningar som hittades efter polisens första genomsökning och toxikologin.

Men dessa omständigheter visar inte vem som gav Lindsay de läkemedel som påvisades i hennes kropp.

Patrick vittnade om att han inte övervakade varje tillfälle då Lindsay tog sina mediciner, men att hans uppfattning var att hon tog dem enligt ordination. Rättegångsdag 2 – Rev

Han hade också varit involverad i diskussioner kring hennes läkemedelsbehandling och uttryckt oro över hur medicinerna påverkade henne. En av hennes behandlare, Rebecca Jollotta, vittnade att Patrick hade kontaktat henne med sådana farhågor och att läkemedelsbehandlingen därefter justerades. Rättegångsdag 11 – Rev

Toxikologin visar vilka läkemedel och metaboliter som fanns i Lindsays prover och deras uppmätta koncentrationer. Den visar inte vem som administrerade läkemedlen eller på vilket sätt Lindsay fick i sig dem.

Det finns samtidigt legitima frågor kring hur läkemedelsbevisningen hanterades. Tomma läkemedelsförpackningar låg kvar i nattduksbordet efter polisens första genomsökning, och det pulverliknande materialet i koppen har i den bevisning vi granskat inte kunnat kopplas till en laboratorieanalys som fastställde att det faktiskt bestod av läkemedel.

I den bevisning vi hittills har granskat har vi inte funnit stöd för att Patrick krossade tabletterna, manipulerade Lindsays läkemedel eller i hemlighet gav henne läkemedel.

Det innebär inte att toxikologin kan fastställa exakt hur varje läkemedel hamnade i hennes kropp. Men en okänd omständighet är inte i sig bevis för en alternativ förklaring.

VAD VISAR LINDSAYS SKADOR?

Kan skadorna visa om Lindsay blev angripen?

Lindsay hade flera olika typer av skador när hon fördes till sjukhus. Förutom de allvarliga skador som uppstod i samband med fallet från sovrumsfönstret hade hon skärskador på båda handlederna och halsen.

De första vårdgivarna beskrev skärskadorna som huvudsakligen ytliga. En av skadorna på handleden gick genom underhudsvävnaden, men akutläkaren såg ingen skada på en artär eller ven och skärskadorna krävde inte omedelbar kirurgisk behandling.

Försvarets rättspatolog Elizabeth Laposata gjorde senare en mer detaljerad bedömning utifrån bland annat Lindsays journaler och fotografier. Hon beskrev skadorna som skärskador från ett vasst föremål. På halsen fanns flera linjära skärsår, varav ett eller två enligt henne gick djupare.

Laposata beskrev också flera mindre skärförsök som så kallade hesitation marks – ett fynd som hon uppgav är klassiskt vid självmordsförsök.

I den bevisning vi har granskat har vi däremot inte hittat någon medicinsk vittnesuppgift som beskriver skador på Lindsay som försvarsskador eller som säger att hennes skadebild tydde på att hon hade blivit angripen av en annan person.

Det finns dock en annan del av skadebilden som diskuterades under rättegången: hur Lindsay träffade marken när hon föll från fönstret.

[Rättegångsdag 5 – Rev]
[Rättegångsdag 15 – Rev]

HUR LANDADE LINDSAY?

Lindsays allvarligaste fysiska skador uppstod i samband med fallet från sovrumsfönstret. Hon hade bland annat omfattande skador på ryggraden, en allvarlig ryggmärgsskada och ett brutet revben.

Försvarets rättspatolog Elizabeth Laposata bedömde att skadebilden visade att Lindsay föll huvudstupa mot marken. Hon pekade särskilt på en så kallad Jeffersonfraktur, en splittrings- eller burstfraktur av den översta halskotan, C1. Enligt Laposata är detta en typ av skada som kan uppstå när kraft överförs genom huvudet ned i halsryggen, exempelvis vid ett huvudstupa fall.

Laposata beskrev därefter hur kraften enligt hennes rekonstruktion fortsatte ned genom ryggraden och orsakade ytterligare kotfrakturer och den ryggmärgsskada som gjorde Lindsay förlamad.

Men under korsförhöret pekade åklagarsidan på något som vid första anblick kan framstå som motsägelsefullt: Lindsay hade ingen uppenbar yttre skada på huvudet.

Hon hade ingen skallfraktur, ingen dokumenterad hjärnblödning och inga sår på huvudet som behövde sys. När åklagaren frågade om Lindsay hade någon uppenbar skada på huvudets utsida efter att enligt Laposatas rekonstruktion ha träffat den frusna marken huvudstupa, svarade Laposata till slut ja på att någon sådan uppenbar skada inte kunde ses.

Laposata höll ändå fast vid sin bedömning. Hon uppgav att hårbotten var intakt och att kraften från nedslaget hade överförts till C1. Hon ansåg också att Lindsay sannolikt hade haft blåmärken i hårbotten under håret. Åklagaren invände att sådana blåmärken inte framgick av fotografier eller den medicinska dokumentation som presenterades.

Det finns alltså en verklig diskussion i bevisningen om hur Lindsays fall ska rekonstrueras. Men avsaknaden av en synlig huvudskada är inte i sig bevis för att någon annan orsakade hennes övriga skador.

Laposatas medicinska slutsats var fortfarande att rygg- och nackskadorna var förenliga med ett huvudstupa fall från fönstret. Åklagarsidan ifrågasatte delar av hennes rekonstruktion – framför allt hur ett sådant nedslag kunde ske utan tydliga yttre huvudskador – men presenterade i det här förhöret inte någon alternativ rekonstruktion där skadorna hade orsakats av ett angrepp.

[Rättegångsdag 15 – Rev]

VAD KAN SKADORNA SÄGA OM PATRICK-TEORIN?

Skadebilden innehåller detaljer som har väckt frågor, framför allt avsaknaden av tydliga yttre huvudskador trots Laposatas bedömning att Lindsay föll huvudstupa mot marken. Den frågan diskuterades också under rättegången.

Men i den medicinska bevisning vi har granskat har vi inte hittat stöd för att Lindsays skador visar att hon blev angripen av Patrick eller någon annan person.

Skärskadorna på handleder och hals bedömdes av Laposata som förenliga med ett självmordsförsök. De allvarliga nack- och ryggskadorna bedömde hon som förenliga med fallet från fönstret. Åklagarsidan ifrågasatte delar av hennes rekonstruktion, men presenterade i det förhöret inte någon alternativ medicinsk förklaring där skadorna hade orsakats av ett angrepp.

Att delar av skadebilden kan diskuteras är därför inte samma sak som att skadebilden ger stöd åt teorin att Patrick orsakade skadorna.

[Rättegångsdag 15 – Rev]

VAD VISAR BLODSPÅREN?

Kan blodspåren visa vad som hände i sovrummet och vid fönstret?

I sovrummet fanns omfattande rödbruna fläckar på bland annat golvet, vid sängen, spegeln, nattduksbordet och området kring det öppna fönstret. Rödbruna fläckar dokumenterades också på utsidan av huset och i snön nedanför fönstret.

Laboratorietester bekräftade blod i prover som samlades från sovrumsgolvet. Forensikern Maureen Hartnett betonade samtidigt under korsförhöret att hon inte hade provtagit varje enskild fläck och därför inte kunde fastställa att allt rödbrunt material i rummet var blod. Fläckarna på spegeln hade exempelvis endast genomgått ett inledande screeningtest och inte någon bekräftande laboratorieanalys.

På nattduksbordet låg kniven som togs i beslag efter händelsen. Blod på knivbladet bekräftades genom laboratorietest. En blodstänksanalytiker identifierade också en linjär fläck på nattduksbordet som hon bedömde hade uppstått när knivens blodiga egg kom i kontakt med bordet. Analysen kunde visa att kniven hade befunnit sig i den positionen under en tid, men inte varför eller av vem den senare hade flyttats.

Analysen av blodspåren på golvet visade dessutom ett droppmönster som enligt experten krävde att den blödande källan befann sig på samma plats under en period. Hur länge gick däremot inte att avgöra eftersom det bland annat beror på hur såret blödde.

Blodspåren visar alltså att en blödande person befann sig i sovrummet och att en blodig kniv kom i kontakt med nattduksbordet. Men blodstänksanalysen kan inte i sig identifiera vem som orsakade skadorna eller vem som hanterade kniven.

[Rättegångsdag 6 – Rev]

BLODSPÅREN VID FÖNSTRET

Rödbruna fläckar dokumenterades både vid sovrumsfönstret och på utsidan av huset nedanför fönstret. Ett prov från sovrummets fönsterbräda bekräftades som blod vid laboratoriet.

På husets utsida fanns rödbruna fläckar direkt under sovrumsfönstret och längre ned på takshingeln. När blodstänksanalytikern senare bedömde fotografierna klassificerade hon två områden som transferfläckar – fläckar som uppstår när ett blodigt föremål eller en blodig kroppsdel kommer i direkt kontakt med en annan yta.

Analysen kunde däremot inte fastställa vad som hade varit i kontakt med huset eller exakt hur kontakten hade skett. Experten uppgav att en hand eller något annat blodigt föremål skulle kunna ge ett sådant transfermönster.

Den 15 juni 2023 återvände kriminalteknikern Maureen Hartnett till huset efter att ytterligare provtagning av fläckarna på utsidan hade begärts. Då hade nästan fem månader gått sedan händelsen. Screeningtest på flera av fläckarna gav positivt utslag, men Hartnett avstod från att använda mer av det begränsade materialet till ett bekräftande blodtest för att i stället bevara prov för eventuell DNA-analys.

Proverna gick senare vidare till DNA-analys.

Från Stain B erhölls en DNA-profil från en enda person. Analysen gav mycket starkt stöd för att DNA:t kom från Lindsay Clancy, medan Patrick och övriga familjemedlemmar uteslöts från profilen. Stain D gav också en single-contributor-profil med starkt stöd för Lindsay och med Patrick och de övriga familjemedlemmarna uteslutna.

Stain C innehöll däremot en DNA-blandning av så låg kvalitet att den inte kunde tolkas eller jämföras med familjemedlemmarnas referensprofiler. Den kan därför inte användas för att vare sig inkludera eller utesluta Patrick.

Under korsförhöret frågade försvaret om en blödande person som klättrat eller glidit ned längs husväggen borde ha lämnat ett sammanhängande blodspår. Experten svarade att ett sådant transfermönster skulle uppstå om personen hade varit i kontakt med väggen hela vägen ned. Avsaknaden av ett sammanhängande spår visar därför inte i sig exakt hur Lindsay lämnade fönstret.

Blodspåren kan inte rekonstruera exakt hur Lindsay lämnade fönstret. Men DNA-resultaten från två av fläckarna på husets utsida ger starkt stöd för Lindsay som källa och utesluter Patrick från just dessa profiler. De ger därför inte stöd åt teorin att fläckarna placerar Patrick vid fönstret eller visar att han orsakade Lindsays skador.

[Rättegångsdag 6 – Rev]
[Rättegångsdag 7 – Rev]

FINGERAVTRYCKEN – VARFÖR FANNS INGA ANVÄNDBARA AVTRYCK?

Under rättegången vittnade kriminalteknikern Jonathan O’Loughlin om undersökningen av kniven från sovrummet och de tre träningsbanden. Föremålen behandlades med cyanoakrylat, mer känt som superlim, för att framkalla latenta fingeravtryck som inte är synliga för blotta ögat.

På kniven kunde O’Loughlin se begränsade avtrycksdetaljer. Området fotograferades och undersöktes närmare, men innehöll inte tillräckligt många kännetecken för att kunna jämföras med ett känt fingeravtryck. Resultatet klassades därför som utan värde för jämförelse.

Samma problem fanns på träningsbanden. På varken det gula, svarta eller blå bandet fanns tillräckliga fingeravtrycksdetaljer för att genomföra en jämförelse.

Det betyder inte att Lindsay – eller Patrick – inte hade hanterat föremålen. Det betyder att undersökningen inte gav användbara fingeravtryck som kunde knytas till någon person.

O’Loughlin förklarade att flera faktorer påverkar om ett användbart fingeravtryck lämnas kvar: föremålets yta, luftfuktighet, mängden rester på personens händer, hur föremålet greppas och rörelse vid kontakten. Fingeravtryck är dessutom mycket känsliga och kan torkas bort. Han uppgav att det är vanligt att föremål undersöks utan att något användbart avtryck hittas.

Under korsförhöret sammanfattade försvaret resultatet mer direkt: polisen hade inte fått fram några fingeravtryck. O’Loughlin höll med.

Fingeravtrycksundersökningen kan därför varken identifiera Lindsay eller Patrick som den som hanterade kniven eller banden vid tiden för händelsen. Frånvaron av användbara avtryck är ett begränsat forensiskt resultat – inte ett fingeravtrycksbevis som utesluter den ena och pekar ut den andra.

[Rättegångsdag 6 – Rev]

FINNS DET NÅGOT SOM PLACERAR PATRICK VID GÄRNINGEN?

För att teorin att Patrick dödade barnen ska fungera måste den också passa den oberoende tidslinjen. Här är övervakningsbilderna från CVS och ThreeV särskilt viktiga eftersom de inte bygger på Patricks egen minnesbild.

Patrick syns på övervakningsfilm inne på CVS i Kingston från 17.32.32 till 17.37.08. Utredaren som säkrade filmen jämförde butikens klocka med sin tjänstetelefon och fann ingen avvikelse i tidsangivelsen.

Under samma tidsperiod registrerade Lindsays iPhone aktivitet i huset. Telefonen registrerade en trappförflyttning omkring 17.33.34. Omkring 17.34 ringdes dessutom ett kort samtal från Lindsays telefon tillbaka till Patrick efter att han först försökt nå henne. Patrick beskrev hur han under samtalet frågade om den produkt han skulle köpa på CVS och fick ett begripligt svar.

Det betyder inte i sig att Lindsay höll telefonen. Digital data kan visa vad en enhet gjorde, men inte alltid vem som använde den. Däremot visar övervakningsfilmen att Patrick befann sig på CVS när telefonaktiviteten i hemmet ägde rum.

Lindsays senare berättelser om exakt när gärningarna började är inte helt samstämmiga. För Avram Mack beskrev hon enligt hans minne att rösten började så snart Patrick hade lämnat huset. Gregory Saathoff återgav däremot att hon berättat att hon först efter telefonsamtalet med Patrick tog Dawson ner i källaren och ströp honom.

Det går därför inte att fastställa ett exakt klockslag för när den första strypningen började utifrån Lindsays senare berättelser.

Efter CVS fortsatte Patrick mot ThreeV. Där placerar en andra övervakningskamera honom från 17.54.14 till 17.55.01. Även den kamerans tidsangivelse kontrollerades mot utredarens telefon utan noterad avvikelse.

Den fysiska och digitala bevisningen ger alltså inte ett exakt gärningsklockslag. Men under delar av det relevanta tidsfönstret är Patrick oberoende dokumenterad på andra platser samtidigt som Lindsays telefon registrerar aktivitet i hemmet.

I den bevisning vi har granskat har vi inte hittat någon fysisk eller digital uppgift som placerar Patrick med barnen när banden applicerades. Tvärtom finns det objektiv tidsbestämd bevisning som placerar honom utanför hemmet under en del av det händelseförlopp som måste förklaras av en alternativ gärningsmannateori.

[Rättegångsdag 2 – Rev]
[Rättegångsdag 8 – Rev]
[Rättegångsdag 14 – Rev]
[Rättegångsdag 18 – Rev]
[Rättegångsdag 20 – Rev]

NAGELPROVERNA – VAD GÅR ATT SÄGA?

Efter händelsen observerades rödbruna fläckar på Lindsays händer. Kriminalteknikern Maureen Hartnett tog prover från händerna för möjlig biologisk analys.

Dagen därpå, den 25 januari 2023, samlade Hartnett även in prover från området under Lindsays fingernaglar.

I den DNA-bevisning och de DNA-stipulationer som presenterades under rättegången och som vi har kunnat granska har vi däremot inte hittat något redovisat resultat från nagelproverna.

Det innebär att frånvaron av ett presenterat resultat inte kan användas som bevis för att barnens DNA inte fanns under Lindsays naglar. På samma sätt går det inte att påstå att barnens DNA hittades där.

Ett prov som samlas in är inte automatiskt detsamma som ett prov som analyseras, ger ett användbart resultat och senare presenteras som bevis.

Utifrån den bevisning vi har kunnat granska går det därför inte att använda nagelproverna för att vare sig stödja eller motsäga teorin att Patrick var gärningsmannen.

[Rättegångsdag 6 – Rev]
[Rättegångsdag 7 – Rev]

KLÄDER OCH HÄNDER – FINNS DET FORENSISKA SPÅR?

Kriminaltekniker observerade rödbruna fläckar på Lindsays händer på sjukhuset och tog prover från dem. Även kläderna hon bar den kvällen samlades in och hade synliga fläckar.

I den forensiska bevisningen som Krim under lupp har granskat har vi däremot inte hittat något redovisat DNA-resultat som visar att de rödbruna fläckarna på Lindsays händer eller kläder innehöll blod från något av barnen.

Pyjamas och en rosa morgonrock samlades också in från källaren, men vi har inte hittat något redovisat DNA-resultat från dessa föremål som påverkar frågan om vem som utförde gärningarna.

Vi har inte heller hittat någon presenterad blod- eller DNA-analys av Patricks kläder som knyter honom till själva gärningarna.

Den redovisade kläd- och handbevisningen ger därför, utifrån det material vi har kunnat granska, inget ytterligare forensiskt stöd för teorin att Patrick deltog i gärningarna.

VAD BETYDER RÄTTEGÅNGENS STIPULATIONER?

Under rättegången kom åklagarsidan och försvaret överens om ett antal stipulationer. Det innebär att parterna accepterar vissa fakta utan att åklagaren behöver kalla vittnen för att bevisa dem på vanligt sätt.

Lindsay Clancy bekräftade inför domaren att hon förstod innebörden av detta och att åklagarsidan därmed inte behövde lägga fram ytterligare bevisning eller vittnesmål för de fakta som omfattades av överenskommelserna.

Fyra stipulationer rörande DNA-bevisningen infördes som Exhibits 208–211. När de presenterades för domstolen beskrev åklagaren dem som:

Exhibit 208 – kända DNA-referensprover
Stipulationen behandlade referensprover som användes för att kunna göra jämförelser med DNA från den övriga bevisningen.

Exhibit 209 – det blå träningsbandet och den rödbruna fläcken i källaren
Den behandlade DNA-bevisning från det blå träningsbandet samt den rödbruna fläck som säkrades från källargolvet.

Exhibit 210 – det gula och det svarta träningsbandet
Den behandlade DNA-bevisning från de två övriga träningsbanden.

Exhibit 211 – DNA-jämförelser
Här redovisades jämförelser mellan DNA-profilerna och referensproverna. På det blå träningsbandet fanns en DNA-blandning där statistiska jämförelser gav stöd för att Cora, Dawson, Callan, Lindsay och Patrick kunde ingå som bidragsgivare. Från mitten av bandet identifierades Callan som major contributor. Den rödbruna fläcken på källargolvet gav en enkel DNA-profil där resultatet gav stöd för Cora som källa.

Domaren förklarade för juryn att innehållet i stipulationerna var fakta som båda parter hade kommit överens om och som juryn därför fick förlita sig på när den bedömde målet.

Det är också viktigt vad dessa fyra stipulationer inte innehåller. De behandlar inte de prover som samlades in under Lindsays naglar och, i det material Krim under lupp har granskat, har vi inte heller hittat något redovisat DNA-resultat från kniven i Exhibits 208–211.

Försvarets övergripande linje var inte att Patrick hade dödat barnen. Man bestred inte att Lindsay utförde de handlingar som ledde till deras död. Tvisten handlade i stället framför allt om hennes psykiska tillstånd och om hon var criminally responsible när gärningarna begicks.

VAD VISAR BEVISNINGEN SAMMANTAGET?

Teorin om att Patrick Clancy i själva verket dödade barnen bygger inte på ett enskilt avgörande bevis. Den har vuxit fram genom en rad omständigheter som tillsammans har tolkats som tecken på att den officiella händelsebeskrivningen inte stämmer.

Krim under lupp har därför granskat dessa påståenden mot den tekniska, medicinska och digitala bevisning som presenterades under rättegången.

Efter genomgången framträder tre tydliga kategorier: omständigheter som faktiskt kan väcka frågor, sådant som fortfarande är oklart och påståenden som inte får stöd av den redovisade bevisningen.

DET SOM FAKTISKT KAN VÄCKA FRÅGOR

Det finns omständigheter i materialet som det är rimligt att reagera på.

Patrick Clancy fick statistiskt stöd som möjlig bidragsgivare i flera av DNA-analyserna från träningsbanden. Det är verkliga forensiska fynd. Samtidigt kan analyserna inte fastställa när DNA avsattes eller under vilka omständigheter det hamnade på banden. Resultaten visar därför inte att Patrick hanterade banden i samband med gärningarna.

Det finns också prover vars resultat Krim under lupp inte har kunnat återfinna i den redovisade DNA-bevisningen. Det gäller bland annat prover från kniven och under Lindsays naglar.

Sådana luckor är legitima att uppmärksamma. Men de måste skiljas från faktisk bevisning mot Patrick.

I den bevisning vi har granskat har vi inte identifierat något DNA-, blod-, fingeravtrycks- eller annat kriminaltekniskt fynd som specifikt placerar Patrick i rollen som gärningsman.

DET SOM FORTFARANDE ÄR OKLART

Alla frågor går inte att besvara med det material som presenterades under rättegången eller som Krim under lupp har kunnat granska.

Prover samlades in under Lindsays naglar, men vi har inte hittat något redovisat resultat från dem i DNA-bevisningen eller stipulationerna.

Kniven undersöktes kriminaltekniskt. Blod på bladet bekräftades och prover säkrades för möjlig DNA-analys. Trots det har vi inte hittat något redovisat DNA-resultat från kniven. Fingeravtrycksundersökningen gav inte heller tillräckliga detaljer för jämförelse med en känd person.

Rödbruna fläckar observerades på Lindsays händer och kläder och prover togs, men vi har inte hittat något redovisat resultat som visar att fläckarna innehöll blod från något av barnen.

Detta är begränsningar i den bevisning vi har kunnat följa.

Att ett resultat inte har kunnat återfinnas är dock inte detsamma som att resultatet var negativt – och framför allt är det inte ett positivt fynd för Patrick.

DET SOM FRAMSTÄLLS SOM BEVIS – UTAN ATT VARA DET

Flera påståenden som används för att argumentera för att Patrick var gärningsmannen förändras när de jämförs med den redovisade bevisningen.

”Patricks DNA fanns på mordvapnet.”
Det har vi inte kunnat belägga. Prover säkrades från kniven, men vi har inte hittat något redovisat DNA-resultat som identifierar Patrick.

”Patricks DNA på träningsbandet visar att han använde det för att döda barnen.”
DNA-bevisningen kan inte visa detta. Patrick kunde ingå i blandprofilen på det blå bandet tillsammans med Lindsay och barnen. DNA:t kan inte tidsbestämmas, och Patrick uppgav att han hanterade banden när han hittade barnen.

”Lindsays skärskador visar att någon annan skadade henne.”
Den medicinska dokumentationen visar skärskador på båda handlederna och på båda sidor av halsen. Vi har inte hittat något expertvittnesmål som utifrån skadornas placering fastställer att de orsakades av någon annan.

”Åklagaren presenterade inte bevis för flera av fynden.”
Det bortser från rättegångens stipulationer. Åklagarsidan och försvaret hade kommit överens om flera tekniska fakta, vilket innebar att åklagaren inte behövde kalla alla de vittnen som annars hade krävts för att bevisa dem.

”Försvaret menade att Patrick kunde ha gjort det.”
Det var inte försvarets linje. Försvaret bestred inte att Lindsay utförde de handlingar som ledde till barnens död. Tvisten gällde framför allt hennes psykiska tillstånd och om hon var criminally responsible när gärningarna begicks.

SÅ – VAD ÅTERSTÅR AV TEORIN?

Det finns en viktig skillnad mellan att något inte går att utesluta med absolut säkerhet och att det finns bevis som talar för att det inträffade.

Krim under lupp har inte haft som utgångspunkt att försvara Patrick Clancy eller att bevisa att han är oskyldig. Vi har ställt en betydligt snävare fråga:

Finns det stöd i den redovisade bevisningen för påståendet att Patrick dödade barnen eller deltog i gärningarna?

Efter genomgången har vi inte hittat något forensiskt, digitalt eller medicinskt bevis som specifikt pekar ut Patrick som gärningsman.

Flera av de omständigheter som används för teorin har dokumenterade alternativa förklaringar. Andra bygger på att ett saknat eller oredovisat resultat behandlas som om det vore ett resultat som talar för Patrick. Ytterligare påståenden har inte gått att belägga alls.

Samtidigt finns genuina frågor som materialet vi granskat inte besvarar. Framför allt gäller det resultaten från vissa prover som faktiskt samlades in. De frågetecknen ska inte döljas eller förklaras bort.

Men frågetecken är inte bevis.

Utifrån den bevisning som presenterades under rättegången och det material Krim under lupp har granskat finns det därför inte stöd för påståendet att Patrick Clancy dödade sina barn eller deltog i gärningarna.

Det innebär inte att varje detalj i utredningen är förklarad eller att varje kriminaltekniskt prov har kunnat följas till ett offentligt redovisat resultat.

Det innebär att teorin om Patrick som gärningsman kräver bevis som den redovisade bevisningen inte ger.

FAKTAKOLLENS BEDÖMNING

---

KÄLLOR

Den här granskningen bygger huvudsakligen på vittnesmål och bevisning som presenterades under rättegången Commonwealth v. Lindsay Clancy. Krim under lupp har gått igenom transkriptioner från de rättegångsdagar där den tidsmässiga, digitala, medicinska och kriminaltekniska bevisningen som berör Patrick-teorin behandlades.

Rättegångsdag 2 – 30 juli 2026. Patrick Clancys vittnesmål. Använd för uppgifter om hans och Lindsays aktiviteter den 24 januari 2023, telefonsamtalen, resan till CVS och ThreeV, läkemedlen, återkomsten till hemmet samt hans beskrivning av sovrummet och fynden när han kom hem. Rättegångsdag 2 – Rev

Rättegångsdag 5 – 4 augusti 2026. Använd för delar av den medicinska bevisningen och vittnesmål om Lindsays tillstånd och skador efter händelsen. Rättegångsdag 5 – Rev

Rättegångsdag 6 – 5 augusti 2026. Central källa för den kriminaltekniska genomgången av bostaden. Här behandlas bland annat brottsplatsdokumentationen, blodspår, fönstret och husets utsida, insamlingen av biologiska prover, kniven, träningsbanden, kläderna samt fingeravtrycksundersökningen. Vittnesmål från bland andra Maureen Hartnett och Jonathan O’Loughlin har använts. Rättegångsdag 6 – Rev

Rättegångsdag 7 – 6 augusti 2026. Huvudkälla för DNA- och toxikologibevisningen. Här behandlas DNA-analyserna av träningsbanden och andra prover, Katarina Stashyns förklaringar av blandprofiler och likelihood ratios samt toxikologens genomgång av de läkemedel som påvisades i Lindsays prover. De överenskomna DNA-stipulationerna, Exhibits 208–211, behandlas också i rättegångsmaterialet. Rättegångsdag 7 – Rev

Rättegångsdag 8 – 10 augusti 2026. Använd för den oberoende tidslinjen kring Patrick, framför allt polisens inhämtning och kontroll av övervakningsmaterial från CVS och ThreeV. Utredaren Andrew Chiachio beskrev bland annat hur kamerornas tidsangivelser jämfördes med hans tjänstetelefon och att någon avvikelse inte noterades. Rättegångsdag 8 – Rev

Rättegångsdag 11 – 12 augusti 2026. Använd framför allt för uppgifter om Lindsays läkemedelsbehandling och kontakterna kring hennes medicinering, däribland vittnesmålet från behandlaren Rebecca Jollotta. Rättegångsdag 11 – Rev

Rättegångsdag 14 – 18 augusti 2026. Central källa för den digitalforensiska bevisningen. Ian Whiffin gick igenom data från Lindsays iPhone och den Apple Watch som var kopplad till telefonen, däribland hjärtfrekvens, telefonaktivitet och registrerade trappförflyttningar. Dagen innehöll även medicinskt vittnesmål om bland annat Lindsays skärskador och självskadebeteende. Rättegångsdag 14 – Rev

Rättegångsdag 15 – 20 augusti 2026. Använd för rättspatologen Elizabeth Laposatas genomgång av Lindsays skador, skärsåren, hesitation marks samt hennes rekonstruktion av fallet från sovrumsfönstret och de omfattande nack- och ryggskadorna. Rättegångsdag 15 – Rev

Rättegångsdag 18 – 23 augusti 2026. Använd för rättspsykiatern Avram Macks vittnesmål och hans återgivning av Lindsays senare berättelse om händelseförloppet, bland annat uppgifter som jämförts med den övriga fysiska och tidsmässiga bevisningen. Rättegångsdag 18 – Rev

Rättegångsdag 20 – 26 augusti 2026. Använd för rättspsykiatern Gregory Saathoffs vittnesmål, bland annat hans intervjuer med Lindsay och Patrick, uppgifterna om överdosen och de krossade tabletterna samt hans resonemang om sekventiellt beslutsfattande. Rättegångsdag 20 – Rev

Om källorna: Rättegångstranskriptionerna från Rev är transkriptioner av de offentliga rättegångsförhandlingarna. Vid granskningen har uppgifter jämförts mellan flera vittnesmål och rättegångsdagar när samma fråga behandlats från olika håll. När ett prov eller analysresultat inte har kunnat återfinnas i det granskade materialet anges det som oredovisat eller okänt – inte som ett negativt resultat.